Försöker faktiskt!

Har ärligen sällan bra dagar numera.
J mår bra på Concertan- lite tungandad, men ok. Hon märker ingen större skillnad mer än ”jag känner mig trög och långsammare i huvudet”….
Vilket ogillades.

B bara går framåt och uppåt som man inte hinner med alls.
Han gör läxor, får massa beröm på skolan, gör fantstiska resultat- och nu även möblerat och själv gjort ordning på sitt rum.
Rummet gick från ”Slyngel-rum”…till ”Ung Vuxen Man-rum”.

B fortfarande sjuk. Fått tid hos doktor imorgon.
M superglad och märks problemen som var på skolan är som bortblåsta!

Lever än gör jag!

Up-to-date…

Varit en annorlunda helg.
J hade fest- ”sista” för henne där hon kunde dricka något för idag drar hennes medicinering igång med Concerta.

B haft kompis här hela helgen.

Själv hade jag en urmysig lördgasfika med Å på ställe som jag lika mysigt som sällskapet.

Sen överlever jag ”bara”.

Tröttheten tar över en hel del och kroppen är skit och bajs. Nässelutslag var kväll och natt som gör mig fullständigt galen!
Gråtattackerna kommer emellanåt och ljudvolymen här hemma känns som trumhinnorna ska sprängas.
Drar mig undan en del, behöver tyst emellanåt- blunda- och bara vara just där med pausknappen i huvudets journalfilm.
H’s hjälp är guld.

Inväntar tid hos min läkare. Tiden hos KBT-terapeuten är behövlig, ser fram emot arbetsminnesträningen- och till med tiden få en ”handiphone”.

B gör enbart maxresultat i skolan plötsligt. Verkar blivit hans ”sport”- pluggar mer än jag vet om, skriver massor och blir allt stoltare för var dag.

J börjar sin resa nu, men är redan på god väg. Allt är inte ”ADHD”, beteendestörning…vad fan är det egentligen?
Tycker både jag själv och B är resultat av hur framåt man kan gå. Tycker det syns tydligare för honom, men han är ung- 15 år- men tillräckligt länge för bli av med befästa mönster.
F har redan hängt på, men blir enklare när man kan se ”klarare”…

Beppe är sjuk idag. Halsfluss antagligen.

Vilse i pannkakan

Hemkommen från Musketör Peter. Omtumlande omgång för min del.
Ska byta till en annan person i framtiden, någon som är mer KBT-inriktad eftersom Peter enbart jobbar från nutid och framtid, de största av mina problem här ju samman med dåtid- det sk sociala arvet som medfört negativa överskattningar, kan man väl uttrycka.Mycket obearbetat i bagaget även om medveteneten och insikterna funnits lång tid vet jag inte vart och hur jag ska göra av det.
Vilse i pannkakan…

Känns både skönt men samtidigt en form av rädsla och tvivel som snurrar till det.
Beslutat mig för försöka sova mer.
Killarna ska till H och ska bli skönt.

Idag har man ändrat namnskyltarna i porten och dörren, kändes konstigt.
Ska lämna in papper till mitt flicknamn, inget illa ment alls, men känns ändå lite mer som jag. Kan inte förklara det riktigt.

Känner mig lugnare efter Musketör P.
Lite tungandad, men har ju min papp-påse att andas i som hjälper en hel del…
Planerat middag till barnen kommer hem.
Röjt undan, vill ha mer tid med killarna- utan ägna den lilla tiden som man faktiskt har, med barn i skola och på dagis.

För tillfället är min absoluta mest mysiga och”närvarande” stund är nattningen, först spelar vi Memo en stund.
De är för jävla duktiga- och de brukar hjälpa mig att peka ut ibland….hahaha…de är inte så tävlingsinriktade, utan applåderar när jag väl lyckas få ett par på egen hand. Mycket fniss.
Memo är en bra träning för mitt minne- har blivit mycket bättre på spelet senaste veckorna…tyckte det var smart av mig…jag har ”hjärna-gympa” och de tycker det är roligt att göra saker tillsammans.

 De är som en klocka.
Kl.23.30 kommer den ene, ska kissa och sen krypa ner i min säng, sen den andre…förr fick jag nästan panik att inte få utrymme. Numera är det också en skön stund. Får tränga mig ner mellan dem, läser tidningen eller min bok till jag somnar…kan ju lätt påstå att det inte ens skulle få plats med en mask till i sängen
De har blivit lugnare, förr fnattade M frenetiskt med fingrarna på täcket och tog en evighet att somna.
Nu är han helt utslagen…snarkar så huset skakar utan att vakna. B som alltid vaknat tusen gånger- kissar och springer rakt in i min säng,  drar täcket över sig och sover till morgonen.
De sover längre också.
Jag är mer utsövd- men varm och svettig när jag vaknar…klibbig.

Känner ingen stress att ändra saker som fungerar bra just nu. Jag har ju alltid samsovit med alla barnen, aldrig nekat dem det. Anser de kommer om de behöver det.
Går ju trots allt perioder de inte kommer så tidigt…
Ofrånkomligt att de känner av en viss oro här hemma, barn är känsliga.
Räcker se till mig själv.

Äldsta barnen lägger en hel del tid på sina småsyskon, vi pratar mer, de reder ut saker med H som oavsett i framtiden kommer vara positivt och tryggt för dem.
Idag vet de att de har någon som står pall för dem, oavsett omständigheter kring mig osv.
Skönt att slippa ”vara central”…vilsamt för alla.

Är trött i skallen-journalfilmen i skallen behöver pausas, men jag vet inte riktigt hur.
Blivit ”beordad” att ta Sobril 2 ¨gånger om dagen för kroppens skull. Reaktionen på kroppen är visst farlig och riskerar min hälsa.
Gillar inte sånna tabletter, de skrämmer. Men de har hjälpt kroppen och påverkar inget annat hos mig…tröttheten i skallen fanns där innan.
Nu har mobilen larmat på mat, glömmer äta- gått ner 3 kg sen förra veckan- ser härjad ut…fan ta mig första gången i mitt liv jag behöver äta UPP mig. Sjukt.

En okänd bloggläsare har åsikter om att H spenderar tid här och  inte förstår att det är enda sättet för mig att kunna ha småkillarna de dagar jag är risig. (har ju bra dagar med).
Nu är ju inte jag och H tillsammans som par, jag klarar varken av intim närhet eller ens en kram från andra än barnen.
Undrar vilket behov som styr att anta och utgå från det värsta?
Antas saker om bidragsfusk- underhåll och bostadsbidrag. Genast får jag obehag och ångest- att ”antas” agera/vara något.
 Blir arg på mig själv att jag låter folk påverka mig så.
Funderar en hel del på en blogg-vän som strikt håller på anonymiteten, men ändå kan vara personlig och generös- om det kanske är en bra sak- för en naiv person som jag, som gärna tänjer på gränserna omedvetet.
Tar en dag i taget.

 

 och även om skiten väller över mig- finns det nu är sorts enorm ångest-lättnad.

Kroppen finito…

Läget är illa här. Kroppen håller på lägga ner helt av både traumatiska händelser och stress de senaste dagarna.
En kaotisk tillvaro där jag mer eller mindre inte längre kan röra kroppen utan smärta, hoppar en halv meter bara lillkillen tappar en bok i golvet, utslag över hela kroppen, bultande hjärta och andetag är en gåva.
Igår slängde jag soporna i nedkastet och jag såg vaktmästaren och sa Hej- när han svarade så vrålade jag till och kände mig hur dum som helst.
Nervklen….
I skallen rullar en ständigt journalfilm….

Har dåligt samvete för jag inte klarar av småkillarna som jag vill- förnedrande för tillfället.
Men jag är tacksam för hjälpen jag får, men igår var det kaos kan jag lugnt påstå.
Fick bra hjälp av äldsta sonen…
Imorgon ska småkillarna till H i några dagar…de saknar honom och det färstår jag för här är inte närvaron på topp….

BUP (ADHD) utredningen klar på 4 veckor! Puh!

Idag har jag mått riktigt skit, rent fysisk och i skallen.
Mått illa, ont i kroppen, huvudvärk, dubbelseende…och extremt trött.
Sover nästan inget. Tankar på spinn och samtidigt är det verkligen som att se mönster i prickarna.

Josefina och jag var på BUP idag och hon fick sin diagnos- ADHD…med reservation med tanke på hennes unga ålder Bipolär…an avvaktar och börjar medicineringen med Concerta.
Josefina blev jätte glad åt att äntligen få hjälp. MEN, hon får inte starta med Concertan förrän om en vecka när hon trappat ner (!!) på sina mängder Coca Cola….;-)
Vilket lär bli hennes tuffaste match….
Ska träffa överläkaren igen på torsdag för kort genomgång av B’s mediciner. Hon sa att hon skulle ha besök av 10 kandidater och frågade om jag ville berättade lite om att ha ADH, medicineringens verkan för min del, ur föräldrar syn med barn med ADHD och synen hur jag jobbar med beteendemönster tillsammans med barnen. Det är något hon tyckt vara jätte intressant om hur jag ser på detta och agerar efter, pratar med barnen om. Å andra sidan behöver jag ju barnen också för vilken nytta hade det gjort om jag ensam jobbade på vända mönster…då hade vi ju krockat konstant här hemma. Ungarna gör ett fantastiskt jobb och B blir bara stoltare för var dag…
Insikt som blir till känsla och handling är ju inte något man kan tvinga fram eller skapa som förälder mer än så frön..så det är helt hans eget cred vi ser resultat av.
Josefina försöker och lyckas också med vissa saker ibland, men svårt när hon fortfarande styrs av saker hon inte kan påverka så mycket ännu.
Jag sa iaf ”Ja” till prata med kandidaterna, med reservation hur jag mår…
Fast det hade känts roligt att få ”bidra” med något” och på något vis ger det en sorts mening att kunna ”vara till nytta”. Det har ju blivit något som ligger mig varmt om hjärtat…Någonstans vill jag ju att det finns en mening med det…

Kom hem och kastade mig på madrasserna totalt utslagen…trött så ögonen går i kors! Ibland är det som jag inte orkar hålla huvudet uppe ens…tungt som bly.
Fattar inte hur jag någonsin ska repa mig helt…känns långt borta.
Inte bara som en ”stympad” själv…kroppen känns fan helt trasig den med!

Sätter mobilen på larm numera för komma ihåg att äta…gått ner 3 kg senaste veckan och inte vad jag behöver just nu faktiskt. Är medveten om det. Och medveten om att jag för övrigt sitter i en prikär sits gällande min KBT-Peter Musketör som jag verkligen måste få att lyssna på mig.
Försöker att slänga ut trevare om det där som vi krockar med, men jag håller mest bara med för jag vet inte hur eller var jag ska börja. Jag tar liksom förgivet att han ska vifta bort, frågasätta och jag ska känna misstroende från hans sida.
Känns uppgivet. Hasse ”tjatar” om att jag måste chansa…men var gång jag varit där blir jag ledsen och trots det så längtar jag till nsta gång och är hoppfull….men så börjar det om…och även om jag har en annan approach utåt av att vara ”på”, förstå, direkt, öppen…så är jag inombords bara så jävla liten.

Nu ska jag natta småkillarna…

Att bli min egen tysta Agent!

Igår  spenderade jag massor av tid att skriva om ämnen jag tycker och hur jag än gör…som fortsätter dominobrickorna falla.
Är så slut så jag knappt orkar gå ner i jourbutiken, ögonen går ständigt i kors och har inte ens ork att prata. Trött på min röst och att alltid ha känslan av förklara mig, eller tro jag måste det.
Är oftast tyst hela dagarna, ringer inte runt en massa.
Kan säga till vänner som ringer ”jag orkar inte prata vi kan väl höras senare”- utan att känna krav att jag måste ringa tillbaka, och de tycker det är ok.
Jag har alltid tagit förgivet att de blivit lite småsura, men så är det inte.
Fikade med Mia i torsdags…blev sen och helt stirrig…men hon bara sa ”men då skjuter vi upp tiden lite….”.
Skönt!

Var på middag hos vännen Åsa på kvällen. Skönt komma ifrån. Tjejmiddag, med 6 andra jag aldrig träffat. Jätte mysiga kvinnor och trevliga samtal om allt från himmel och hav.

Promenarde lång promis hem, svinkallt och fingrarna hade nästan frysskador…men kylan som bet i kinder och händer fick mig känna behag nästan av att ”finnas här”…och jag tänkte att även om jag är ofta ledsen, gråter floder, känner mig förvirrad över massor, och ibland en ångest som faktiskt förvärras- ändrats, från ”att klättra på väggarna”- en form av krampaktig rädsla som är som ett tunnelseenden. Vågar inte längre nå kärnan av vad det egentligen handlar om…
Trots detta finns det en lättnad. Ingen tomhet- mest vanmakt på något vis och en känsla av stå väldigt ensam. Alltid tvekat över hur jag uppfattat livet och människor, men någonstans börjar jag få fast mark- och det är läskigt det med.
Har bestämt mig för försöka lita på mig själv, släppa känslan av att vara tokig och försöka bli min egen ”agent”- som man kallar det i Socialpsykologin.
Har funnit ”nya speglar” om vem jag är. Men jag har svårt att lita på dem.
Tror alltid jag inbillar mig.

Strax kommer Hasse och killarna som haft helg hemma hos honom i helgen!
Jag får möjlighet till vara ensam. Vilket jag numera faktiskt älskar. Märkligt. Har aldrig kunnat vara det förr.
Hasse spenderar mycket tid med de stora som mår bättre än jag någonsin sett dem.
Även om Josefina fortfarande har det jobbigt- finns det en stabilitet som aldrig funnits.

Tror faktiskt att Hasse för första gången fått en plats i vår familj, kanske just för vi inte lever ihop som förr.
Tror inte han hade en chans till det förr…under våra 7 år.
Någonstans har jag inte ”släppt” in honom, visat respekten, kärleken och välkomnande han borde fått.
Märks på de stora. Hasse och de har fått en nära relation. Speciellt Benne och Hasse, som under 7 år
bråkade VAR dag….numera är det annorlunda. Men jag vet också varför.
Jag tillåter det.
Förr lade jag mig i allt. Tog B parti ständigt, minimerade Hasse, som till sist gav upp.
Jag har pratat massor med B om detta…
Idag låter jag saker bara vara…och numera löser de konflikter, skrattar tillsammans, B väljer prata med H förtroligt- och kors i taket, så frågar jag inget om samtalen.
Förr hade jag nästintill begärt få veta vad det pratades om, för man ”lever ju öppet” i en familj.

Det är skönt att se och kunna slappna av, låta leva sina liv- och jag får ha mitt ifred.
Utan att det ses som märkligt eller annat.

Dagens dominoeffekt…en av många dagar

Jobbig dag.
Fastnade i kommentarsfältetpå förra inlägget…borde nog bara låtit det vara.
Men svårt när det rör sig om saker som man är mitt uppe i att klura ut och förlika sig med.

Trött på ursäkta mig, att kärlek är en handelsvara för känna gemenskap och samhörighet, eller att avvikande ställningstagande ska tolkas efter ”är du inte med mig är du emot mig”.
Rädslan är större att bli misstrodd att älska någon, än rädslan att inte känna sig älskad.
Att självanklagelser ska styra vägen till förståelse att mötas.
Att konsekvenstänkande ska vara likhetstecken med fördömande.
Att acceptera att vi alla är mänskliga med fel och brister- där man gör varandra illa- men utan avsikten att skada och såra, är inte att döma någon.
Att man med vetskapen om att acceptera och accepteras kan hjälpas åt och oavsett väg, kan älska varandra såsom det är!

Nu är jag faktiskt utmattad av allt idag.

Jag och min liv är fan som en dominoeffekt- som jag inte vet hur jag ska stoppa….

Är jag älskad ännu?

Jag

Lyft saker idag som gör mig skräckslagen med att känna misstrodd- något jag känt

större delen av livet…
Jag skrev om att bli stämplad häromdagen.
Det spelar liksom ingen roll ibland hur man försöker…så är det ibland som att vara i en återvändsgränd.

Jag har väldigt nära vänner som jag känt alltifrån 30-15 år- som jag verkligen haft nytta av i komma fram till vad som är vad osv…och det har fått mig att se både uppväxt, hela mitt vuxna liv och framtid med nya ögon…Jag har sökt svar- sanningar, upplevelser hos de som känt mig länge- svar som ibland krossat mig och ibland förvånat för de är fina svar- förvånad för jag sett mig som hemsk människa senaste månaderna.

Jag har kommit underfund med beteenden som hör till Bipoläritetens episoder- fan inte roligt.
För hur arbetar man med delar av sig som inte finns i det ”normala” livet?
Delar som uppstår i ett tillstånd du inte kan styra över?
Rädslan och smärtan av att inse konsekvenserna blir inte mindre för de är ”diagnoskopplade”- bara mer skräckfyllt för vissa delar inte gått att styra eller ens varit medvetna.
Men senaste episoden, kände jag i förväg, gav bort mitt bankkort i säkra händer, planerade in saker att göra- hemma!!!!!!! Tror fan i mig, jag funnit en metod att minimera kaos och inte bli negativa.

Ett helt liv i ”kaos”- 5 personer som är som ”jag” under samma tak under uppväxten, men där jag är den enda diagnostiserade. 2 vuxna och tre barn….har varit ett liv som haft alla spektra man kan tänka sig i en sådan familj som vi var.
Ingen enda var funktionell i vår familj, varken arvsmässigt eller miljömässigt.
Det ene gav det andra. Blev ett tungt bagage för oss alla.
Himmel och helvete.
Tårar och skratt.
Verklighet och fiktion osv.
Jag har många trauman i bagaget som jag aldrig bearbetat men men som han ensam bidrog till. Måste det finnas en syndabock?

För ca 12 år sen talade en läkare om för oss att pappa var antisocial personlighetsstörd- enligt analys av pappas journalhistoria. Läkaren bröt skretessen, sa hon, för att typ ”rädda oss”…
Läkarens samtal den gången, vände livet upp och ner.
 Antisocial! Han var ju farlig!
Alla vet ju hur en sociopat är…lägg benen på ryggen och spring….han var ju konstig, oberäknerlig, omdömeslös och bidrog till mycket skit i våra liv..

MEN, när jag begärde ut hans journal förra året stod ingenting om det.
Det som stod var kriterier för en ADHD person med samsjuklighet med Bipolär.
UNS personlighetsstörning. Ingenstans står DSM-koden för antisocial pers.störning.
Hans medicinlista bestod av Bipolär-medicinering och förbeyggande för psykoser…vilket inte är ovanligt vid svår bipoläritet.

 Jag fattar nu att han hade ADHD och var Bipolär-

De sidor som jag mindes som var roliga, varma, knasiga, udda såg jag plötsligt som manipulativa och beräknande. Jag fråntog mig de bra minnen och även de blev smutsiga på något vis. Blev rädd att tänka och känna det bra, för tänk om allt bara var en lögn.

Jag har stora likheter med min pappa. I mina maniska episoder speciellt.
Före 1998 var det speciellt om någon av oss barn var lik pappa- men sen var han ett skällsord.
Fått höra det om mig och det har krossat mig, för då är man ett monster.

Om han nu var ett monster, vad gör det då mig till?
Kan jag vara älskad nu när jag ”avslöjat” mig själv?
När jag älskar är jag då beräknande?
När jag visar uppskattning är jag då manipulativ?
När jag gråter för mina barn som ibland for illa, är det för lätta ett dåligt samvete?

Mina tårar, mitt lyssnande och att utan mothugg ge dem rätten till sina upplevelser tror jag är det bästa sättet att läka på, för oss alla.
Jag axlar de bördor som de aldrig borde behövt. Jag vet inte annat jag kan göra.

Jag har tvättat min smutsiga buk öppet för jag velat visa en sårbarhet- ett sorts förlåt- att visa att man inte behöver sitta fast i något gammalt….en gammal roll…gamla mönster…osv. Men det känns ensamt.

ADHD/Bipolär existerar inte för alla inblandade, vilket innebär att jag är ganska ensam just nu.
Alla är rädda för att det ska vara ”fel” på dem, som om det är ”fel” på någon med dessa diagnoser…

  Fast jag vet att det inte är ”fel”, så kan jag inte undgå att känna mig som den felade länken…

 

 

Mitt namn är Bipolär- ett osynligt stigma

Jag

Jag känner mig som ett infoblad, skriven av Professor Baltazar i Haparanda. Mitt namn är Bipolär…

 

Det oroas, dramatiseras kring VAD jag är- och det poneras (!) att jag plötsligt ska agera utefter kriterier/symptom som det står att läsa om. Vad som missas är att jag är en egen individ och där med blir också alla symptom/funktionshinder individuella…

Det pratas OM mig- inte MED mig. Hur man ska bemöta ”henne”? (mig)
Känner mig stigmatiserad. Aldrig upplevt det tidigare.

Mitt liv är som en tavla målad av Chagalle.
Spridda figurer. Kroppsdelar. Blommor. Himmel. Hav. Helvete. Kärlek. Smärta. Obehag. Humor.
En splittrad tavla som metafor över mitt splittrade liv och mitt jag.
Alla målade delar och de olika färgerna hör samman.
Delar av en helhet som är min själ, min kropp, mina tankar och mina känslor
Att rama in tavlan förstärker bilden och det är vad jag gör.
Jag målar och ramar in.
Jag målar över det jag inte tycker passar in längre
använder andra färger, nya nyanser, ny teknik (tack Peter!).
Jag fyller i de omålade fläckarna.
Jag beskådar min bild och minns tillfällen när jag förr
stod vid staffliet, vad jag kände då, varför jag valde de färgerna jag gjorde,
varför jag formade ett hjärta upp och ner,
som får mig att minnas smärta, glädje, galna, kärleksfulla, ilskna, förvirrade, sorgsna, modiga, rädda…
Vissa figurer och färger har jag inte målat själv-
de kallar jag min barndom.
Jag tycker inte om alla färgerna andra målat på min tavla
för jag har inte valt dem själv,
men många delar älskar jag verkligen!

Måste en bild vara svart/vitt?
Måste tavlan bedömas? Recenseras?
Måste den hängas för beskådan där jag inte får välja tittarna själv?
Måste den sättas i ett fack eller genre?
Måste den heta något får få en betydelse, förstås eller upplevas?

Måste min tavla heta ADHD/Bipolär?
Måste jag ta på mig ansvaret för vad beskådarna tycker,
vad de känner och upplever av min bild?
Måste förväntningarna styra min bild?
Måste jag följa samma teknik, penseldrag och samma färger?

Jag föddes  som ett tomt papperblad.
Det blev till en tavla.
Tavlan är mitt liv. Mitt jag.
Den är inte klar ännu

Jag vill dela med mig av min konst och mig själv.
Jag vill känna samhörighet med min bild och få möjlighet att uppleva den med dig
få se den ur dina ögon utan att min bild ska behöva ändras utefter dina ögon.
Tavlan är min men kan också bli din ibland
 utan att frågasätta/-as att vad du eller jag ser är det sanna
Jag vill inte upplevas av någon som redan fått bilden beskriven av någon annan
Jag vill att man av nyfikenhet och öppenhet
slår upp sina ögon och ser min bild
Jag vill att man ska känna tillit att kunna fråga mig
undra hur jag tänker och känner över min tavla
Jag vill slippa analysgrupper som recenserar
det skapar osäkerhet och rädsla att
för tänk om  jag är en dålig konstnär.
Jag vill bara vara Lina.
Någon som målar och ramar in

Vem är du utan etiketter?
Vem är du utan alla dina roller?
Vem är du under skalet?

Jag är Lina- en del av en helhet och som
 ser mönster i prickarna!

Jag är bara en av många…men vi är alla en del av helheten!

(låtens text ligger längst ner….)
Till samtliga läsare:
Att diskutera saker med utgångspunkt från sig själv och skriva om egna insikter är intressant, kan vara tacksamt att få ta del av andras liv, utan att tro att just dessa är ”de sanna” för mig, eller någon annan.
”Att vara sann mot sig själv” är viktigast- men också förbannat svårt och avslöjande med blandad kompott som både smakar sött, surt och salt….
Min sanning är inte densamma som någon annans, och någon annans sanning är inte sämre än mig osv…

Jag ser älskar måla med rött.
Dartanjang älskar måla med grönt.
Mazarin älskar måla med svart.
Loranga älskar måla med enbart vatten- osynlig för oss andra- men synlig i hennes själv.

Vem säger att det är bilden på tavlan vi ska beskåda och uppskatta?
Att SE konstnären njuta, le, vara stolt och dela hennes glädje när hon beskådar sin konst- är kanske den verkliga konsten i sig.
Även om vi andra runt om enbart ser en tom målarduk, inte förstår poängen att använda en pensel och måla…utan färg, så kan vi iaf dela upplevelsen av hopp,glädje eller vad det nu kan vara…som hon väljer att visa oss- ett leende, en tår, ett vakuum….kanske har hon på sin ”tomma målarduk” målat ett helt liv….

Fann en låt som säger en hel del om vad jag skriver om- visserligen lite väl ”hård” på sina ställen, men dessa kan man se mellan fingrarna.
Vi ÄR snabba- alla- att skapa antaganden, applicera egna saker hos andra (kanske i rädsla att slippa känna sig ensam med sina egna insikter. För det gör man. Jag känner mig ensam i alla fall. Ensam, eftersom mina insikter baseras på min sanning,  och det som är specifikt för hela min person och mitt liv. Kontentan av allt detta är det som är unika personlighet som är Lina- mitt Jag.
Att känna hopp i hopplösheten är en del av mig.
Att kunna växla till 7:ans växel när ”normen” säger att det inte går eller är skadligt är en del av ina styrkor, som jag idag hos Musketör Peter fick positiv respons och bekräftelse på att ”det är ju en del av dig, du är stark”…MEN inte starkare än någon annan, liksom hålet inte är svartare för den som befinner sig där- oavsett orsak. Den ene förlorade sina sista smörpengar medan den andra förlorade en son. Svart är svart!
En egenskap jag nästan skämts över och trott vara förgörande för egen del när så många olika kommentarer applicera det som flykt, destruktivt eller mindre bra. Har försökt stå emot den där ”styrkan” och förvillad den med strid/kamp och som skulle vara ett av mina största hinder.
Jag har en egenskap- en del av vad som är jag- som är stark, ”egen”…och som kanske t.om räddat mitt liv!
Jag fann en egenskap hos mig idag som jag kan lita till- och som är bra. Det är en skön känsla, en känsla av hopp som är bara min!

 Kramar!

Låttext:
Yo this one goes out to all my immigrants, you hear
Live up, don’t give up
Wait a minute let me set the record straight
You need to listen for a moment or two.
Hear the accent, don’t get it twisted
My momma didn’t raise no fool.
Though you think that you got me figured out
When you really haven’t got a clue.
So take a lesson from this island boy
This coconut may be smarter than you.
So i say
Don’t judge me
You dont know me
Don’t think I’m some small town phony
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes
I’m just one out of many
Hailin from a third-world country
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes
Learnt my lesson from my humble beginnings
And I wouldn’t have it no other way.
Became a man in the street of Kingston where
Survival was the art of the day.
I choose the best as my main competition
And I’m always on top of my game.
So don’t be blinded by my race or my gender
Coz we’re realy all one in the same
So I say
Don’t judge me
You dont know me
Don’t think I’m some small town phony
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes
I’m just one out of many
Hailin from a third world country
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes
No I won’t stop,
Gotta make it to the top.
Hell no i won’t stop,
Aimin for the sweet spot.
Powers to the bald heads and the dread locks
Let me make it clear
No we won’t flop.
Got a plan, got to make anyway I can
Putting in the work with my own two hands.
Better check it, respect it
I’m a man, i’m a West Indian
Don’t judge me
You dont know me
Don’t think I’m some small town phony
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes
I’m just one out of many
Hailin from a third world country
Got nothing, up on me
You ain’t walking in my shoes